A thought of gratitude might be in place…Lite tacksamhet kanske är på sin plats…

A thought of gratitude might be in place …

Sometimes I think life sucks, yes, true, I really do. Life is a bitch. When I sit there alone on my balcony and look out into the empty air and I’ve had a crap day, with many setbacks and difficulties to handle, I think just that, life is a bitch.

At this moment, I sometimes remember that there are people out there who have or have had it worse and come back. This is a little history about such a thing. When I think of it, everything I think and feel about my own situation become rather trivial and small. This is what’s reported:

“A woman in the middle of her twenties, tell the reporter that she was recently been gang raped, and with it also found that she was pregnant. She was out to have fun this evening along with some girlfriends to her. She was approached by a few men who later invited her for a drink with drugs so she lost control completely. These men then took her and violated her and she does not remember all the men who raped her, but she decided to keep the baby after making the control that she was healthy, no disease transmitted, and that she would give birth to the child. Well, she knows that it doesn’t pay to find out who raped her and made her pregnant, we’re talking about East Africa, and believes her surviving is blessing enough, she will just bite the bullet and move on. The story is also about her earlier younger years, when she half-married off by her aunt for money, but she stould up and refused this. That in itself means that she was banned from her family, which also proves to be an understatement, because she was abandoned as a child by her mother. She was and still is an outcast, but has studied, graduated and have a job. Suddenly the family turns to her and ask her to contribute to this and that. For God’s sake, she has a job. Ultimately, she asks them respectfully to go to hell because she will soon have a child to consider. She gives birth to the child, a son, and continues to struggle as a single mother, with all that implies with this hard commitment. She changes her apartment to a smaller one, just to afford to feed and raise her son. She works continuously with her day job; she is struggling with problems to get a “nanny” to care for the child during her working hours. She can barely handle this but, then the next thing happens. The worst rainfall affects Nairobi and floods are part of everyday life for a week or so. In Nairobi! This means that the electricity is knocked out occasionally and that in itself means that the house she lives catches fire, due to some short cuts. She wakes up in a puff of smoke, her son injured by the fumes, everything she owns has burned up and she had to go to the hospital to see how it goes with the boy. He has burns of the worst kind, but what is worse, he has inhaled so much smoke and smoulder that his lungs have difficulty coping with what it means to deliver oxygen to the blood and keep the system alive. She watches him sitting by his bed day and night. He almost dies countless of times due to the lung almost collapsed, they have internal bleeding. She does not eat, she does not sleep, the tears have run out, she is just watching, praying and hoping that her son will survive, the son which is the fruit of a heinous crime that has not been and will not be notified, because it does not matter here. “I love him, I miss him.” After weeks of vigil, sleepless nights, she is finally told that he will be fine. Then comes the next challenge, where will she stay, how will she arrange good conditions for herself and her son. Destitute, she stands there, barely enough money for the hospital bill and can only do her best. She stays with a friend for a while, get some help from the company she works for and eventually finds a home for herself and her son. She starts from the beginning, again, acquiring a mattress and small things she needs for her every day doings, slowly but surely, she comes back, step by step. The story ends with the picture of her with the son on her back, standing outside watching a small plot of land that she just bought and where she will build their own house. She is just back from the Shamba, where she planted spinach to sell later, this in addition to her regular job in order to make some extra money. How does she manage all this wonders the reporter? Her response to this is: “Its life. I’ll have to cope. “

This is a true story, and when I think of it, I see that I am privileged and should probably not whine and dwell so much. There and then sitting on my balcony, I give life a thought of gratitude. This day, this life. Do what you can, and remember that there is probably someone out there who is worse off than you.Lite tacksamhet kanske…

Ibland händer det att jag tycker att livet suger, ja, sant, jag tycker verkligen det. När jag sitter där ensam på balkongen och tittar ut och jag har haft en skitdag, många motgångar och stora svårigheter.

I denna stund får jag allt komma ihåg att det finns personer som har eller har haft det värre och kommit tillbaka. En liten historia om just detta. När jag tänker på den så blir allt jag tycker och tänker om min egen situation tämligen småttigt. Detta är vad som skrivs:

”En kvinna i mitten av sina tjugo berättar att hon nyligen har blivit gruppvåldtagen och med det också funnit att hon är gravid. Hon var ute för att ha trevligt denna kväll tillsammans med några väninnor till henne. Hon blir uppvaktad av några män som senare bjuder henne på en drink med droger i så hon tappar kontrollen helt. Dessa män tar sedan med henne och våldför sig på henne och hon kommer inte ihåg alla de män som våldförde sig på henne, men hon beslutar sig för att behålla barnet efter att ha gjort kontroll om att hon är frisk, ingen sjukdom överförd, och att hon ska föda barnet. Nåja, hon vet att det inte lönar sig att ta reda på vem som våldförde sig på henne och gjorde henne med barn, vi pratar om Östafrika, och menar på att hon har överlevt och det är bara att bita ihop och gå vidare. Till historien hör också att hon har sen tidigare i sina unga år blivit halvt om halvt bortgift av sin faster eller moster, men står på sig och vägrar detta. Det i sig gör att hon blir förskjuten av sin familj, vilket i sig visar sig vara en underdrift eftersom hon blivit övergiven som liten av sin mor.  Hon är utstött, men har studerat, har en examen, har ett jobb och då plötsligt vänder sig släkten till henne och ber henne om bidrag till än det ena än det andra. Hon ber dem slutligen respektfullt att dra åt helvete eftersom hon nu snart har ett barn att tänka på. Hon föder barnet, en son, och fortsätter att kämpa som ensamstående mor, med allt vad det innebär här i regionen. Hon byter lägenhet till en mindre för att ha råd med att föda och fostra sin son. Hon jobbar fortsatt med sitt vanliga jobb, hon brottas med problemen att få en ”nanny” som ska ta hand om barnet under sin arbetstid. Hon klarar detta men, just då händer nästa händelse, värsta regnet drabbar Nairobi och översvämningarna är en del av vardagen under en vecka. I Nairobi! Detta innebär i sig att elektriciteten slås ut ibland och att detta i sig innebär att huset hon bor i fattar eld, hon vaknar i ett rökmoln, hennes son skadad av all rök, allt hon äger och har brinner upp och hon måste ta sig till sjukhuset för att se hur det går med pojken. Han har brännskador av värsta sorten, men vad värre är, han har fått i sig så mycket rök och sot att hans lungor har svårt att klara av vad det innebär att leverera syre till blodet och hålla systemet vid liv. Hon vakar vid bädden, han är närapå att dö otaliga gånger på grund av att lungorna kollapsat, de har inre blödningar, hon äter inte, hon sover inte, tårarna har tagit slut, hon bara vakar och hoppas att sonen hon har ska överleva, sonen som är frukten av ett vidrigt brott som inte har blivit anmält på grund av att det inte spelar någon roll här. ”Jag älskar honom, jag saknar honom”. Efter veckor av vaka, sömnlösa nätter så få hon slutligen beskedet att han kommer att klara sig. Då kommer nästa utmaning, var ska hon bo, hur ska hon ordna med bra förutsättningar för henne själv och hennes son. Utblottad står hon där, har knappt så det räcker till sjukhusräkningen och kan bara göra sitt bästa. Hon bor hos en vän under den första tiden, får lite hjälp från företaget och finner till slut ett hem till sig on sin son. Hon börjar om från början, inskaffar en madrass och lite annat som hon behöver till varje dag, sakta men säkert kommer hon tillbaka, steg för steg. Historien slutar med att bilden på hon och hennes barn står ute på en plätt och tittar på en liten tomt som hon ska köpa och bygga sig ett eget hus, nyss kommen från shamban där hon planterat spenat för att sälja senare, detta vid sidan av sitt ordinarie jobb. Hur klarar hon detta undrar rep0rtern? Hennes svar på detta är: ”Its life. I have to cope.”

Detta är en sann berättelse, och när jag tänker på den ser jag att jag är priviligierad och ska nog inte gnälla så mycket. Där och då på balkongen, ger jag livet en tacksamhetens tanke. Denna dag ett liv. Gör vad Du kan och tänk på att det troligtvis finns någon som har det något värre än Du, där och då.


2 thoughts on “A thought of gratitude might be in place…Lite tacksamhet kanske är på sin plats…

  • Pauline Mulwa

    Oh Lord!!
    This is a moving story. It’s so easy to go on day by day without gratitude for what we have. Good health. Shelter. Jobs. Laughter. Clothing. The list is endless.
    It’s a practice that we should keep and teach our children.
    It’s an awesome post.
    Stay Thankful.

    Reply

Speak Your Mind

Din e-postadress kommer inte publiceras.

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>