Reflections…Reflektioner…

Bild111

This was a small essay I wrote when time was kind of ruff for me. I want to share this with you as life has its ups and downs. My blog is all about sharing, not only happy moments, but also about how to feel the hardest pain, and how to come back from that. Without having experienced the true and hard facts in life as sadness and pain, I dont beleive you can feel the real joy and happiness you deserve. But again, this is me, being naked but showing that it is possible to come back stronger than ever. This I experienced some years ago, but I still get amazed on how black my life was then, compared to now. Everything is possible. Never ever give up!

Reflections and thoughts buzzing in my head every day, every moment, forever and forever.

Why?

I have felt completely flawed, but I have done wrong. So much that I wonder if I deserve, maybe I did.

I have dreamt, fantasized, and fought battles.

Was it all unnecessary? Not worth it?

Why?

I guess I hit the dark in the fog

I guess the darkness in the fog hit me, as I found it difficult to find the light

I guess I sped into a thorny and complex environment,

I must have walked recklessly in a tangled up situation.

But why?

Ok, maybe it’s time I finally realize that 50 is the new 65.

That I have ran out of fuel. And maybe the route isn’t the same.

It is possible that the idea is as ancient. Maybe hard earned experience is too and it’s time for me to back off.

Ok……maybe faith has taken the upper hand this time and the real picture could be as different.

Or maybe my ego has been greater than any formidable thing and it could be time for me to retreat from this.

But why? Why?

There is a possibility that you have perceived me as both snobbish and arrogant. Swanky too.

You may have considered me as strident or someone of a consuming nature.

Maybe you have judged me as a crazy, pompous being who assumes he is superior to others.

You might have crossed me as demanding, difficult and cumbersome at times, if not all.

You have probably said I am too much of everything.

But why?

I probably should have lowered my visions and goals.

Oh yes, I should have been more humble, unassuming and modest.

I could also approve to choose to quietly enjoy what I get. Good or bad.

I’d have quieted my own insatiable need for affirmation, praise and commendation.

I should have listened to everyone who asked me to tone it down and be sensible.

So yeah, maybe I should not have gambled so hard, kept it healthy, not gone all in.

So, why? Why?

The feeling of anger, frustration and anger filled with disillusionment, cynicism and total resignation.

The sense of failure, flops and setbacks confused with sadness, despair and hopeless desperation.

That feeling of not being good enough, being inadequate and incomplete.

That feeling you have after betraying someone or simply not keeping a promise

Or the feeling you have when you remember that the world is a not an easy place to be in. And especially hard for a weak, feeble as well as powerless person.

Breaking down, giving up and not delivering on anything.

That feeling of ‘enough is enough’……’now I do not care for this, I am handing over’.

Maybe that’s why.

However,

Somewhere deep inside me, in some hidden place there’s a tiny force telling me to say no. NO! NO! NO!

In there, there is something that will refuse and oppose these feelings, thoughts, musings and even reflections.

Somehow it is contradictory and I do not, will not and cannot let these beliefs ideas and perceptions become truths sprung from lies.

NO! NO! NO!

I will not!

Painting by Micael Tanzborn

Bild111

Detta är en liten essä om hur jag upplevde mitt liv för några år sedan. Allt var svart och jag såg ingen utväg. Jag delar detta naket med Er i forhoppningen att Ni kan se att allt är möjligt oavsett hur svart nutiden och framtiden kan tänka sig. Jag tror på att utan att ha upplevt riktigt hårda tider med svarta moln och djupa dalar, så är det svårt att uppskatta livets ljusa stunder. Än idag har jag svårt att se hur det såg ut då med tanke på var jag är idag. Allt är möjligt. Ge aldrig upp!

Reflektioner och tankar som surrar i mitt huvud varje dag, varje stund evigt och för evigt.

Varför?

Har jag gjort så mycket fel, tänkt så otroligt bristfälligt och varit så personligt klen att jag förtjänar detta?

Har jag drömt förgäves, fantiserat till ingen nytta och kämpat på helt onödigtvis?

Varför och varför igen?

Jag antar att jag kört på i blindo, i dimman och mörkret och haft svårt att hitta och finna rätt.

Jag antar att jag gått för fort fram, i snårig och komplicerad omgivning utan att finna.

Jag antar att jag rest tanklöst utopiskt, i tilltrasslade och ogenomtänkta situationer i brist på förstånd.

Men varför?

Ok, det kanske är dags att inse att 50 är det nya 65 och att bränslet tagit slut och vägen med den.

Ok, det är möjligt att tanken är gammal och erfarenheterna dyrköpta och det är dags att backa.

Ok, det kan eventuellt vara så att övertron har tagit över handen och att verklighetens bild är en annan.

Ok, det är kanhända så att egot har varit större än sanningen och det är dags att retirera.

Men varför och varför igen?

Du har möjligtvis uppfattat mig som både snobbig, stroppig och högfärdig.

Du har också troligtvis tolkat mig som högröstad, utrymmeskrävande och överväldigande.

Du har förmodligen bedömt mig som galen, högtravande och förmer än andra.

Du har antagligen bedömt mig som krävande, svår och besvärlig i flesta fall.

Och Du har sannolikt dömt mig som för mycket av allt.

Så varför?

Jodå, jag borde nog ha tonat ner min bullrighet, mina visioner och mina mål.

Jodå, jag skulle nog ha varit mer ödmjuk, anspråkslös och blygsam

Jodå, jag torde också bevisligen ha valt att tyst, lugnt och stilla åtnjutit vad jag fått mig till skänks.

Jodå, jag skulle nog till och med stillat mitt eget omättliga behov av bekräftelse, beröm och lovord.

Jodå, jag borde ha lyssnat på alla som bad mig sansa mig, tagga ner och vara förnuftig.

Jodå, med andra ord, jag skulle inte chansat så hårt, spelat så friskt och inte heller gått ”all in”.

Så varför och varför igen?

Känslan av ilska, frustration och vredesmod blandas med desillusion, cynism och total uppgivenhet.

Känslan av misslyckande, flopp och bakslag förväxlas med ledsamhet, förtvivlan och hopplös desperation.

Känslan av att inte räcka till, att vara otillräcklig och ofullständig.

Känslan av att ha svikit, inte räckt till och inte hållit mitt löfte helt enkelt.

Känslan av att världen är en hård värld, en för hård värld för en svag, klen och kraftlös person. 

Känslan av att ha brutit samman, att inte ha levererat eller totalt gett upp.

Känslan av att nu räcker det, nu skiter jag i det här, nu lämnar jag över.

Kanske därför.

Men…

Någonstans djupt inne i mig, på någon undangömd plats så finns det något som säger NEJ!

NEJ, NEJ och åter NEJ!

På någon plats och något ställe i min kropp finns det någonting som vägrar och motarbetar dessa känslor, tankar, funderingar och reflektioner.

På något sätt är det motstridigt, och jag vill inte, kan inte och kommer inte att låta dessa föreställningar, ideér och uppfattningar bli till sanningar komna ur lögner.

NEJ och åter NEJ!

Målning av Micael Tanzborn