Birger Axelsson – My father, my role model and my idol…Birger Axelsson – Min far, min förebild och min idol…

It has now gone 3 years since my father passed away, with this I want to salute him and honor him in my own way. My dedication to you father, I know you look after me from above, as I am now in your land, Tanzania.


Birger Axelsson.

What is there to say about my father? When I know that my opinion and view of him  will most definitely differ from others?

Many have seen one side of him, I have seen another. And today, I’ll give you I’ve decided give you my picture, my own very private (not anymore)  picture of him, detailing how I’ve seen him and the  experiences I had with him in my life.

As children, we have different roles in the family, Marie has been the one  who lived close to  mom and dad  in Umeå, Stefan has always found time to visit them during trips there and Helen’s sweet  singing voice that could reach the angels up in the sky, bringing joy at home. Mine? Mine was the way I expressed myself, my thoughts.

That was nothing!

My father, my idol and a role model for many years,

With this view of him, “I see myself as a tiny worm.”

My dad, my hero and my childhood guiding principle.

One who was nothing and chosen by God to lead.

I remember when he was preparing his Sunday sermon, my mother would say “be quiet child, dad is still preparing.” My mother’s voice still rings in my mind.


He was a master in preparation.

You will notice that despite my preparation, this becomes a jumbled recollection of Birger, my father and my hero. Failure of preparation is to preparation of failure, was his motto.  So, I’ve prepared myself, in my father’s spirit, the very best way. All so his legacy stays alive.

The one you love, you beat, as a child from those times, I now see it as his way of showing love! Lots of it! Even though he showed it only in an unusual way.

“You are beautiful as you are,” was as far as he could go.

When he showed his love, it took me by surprise too. I remember once, he woke me and my brother Stefan at 3AM one morning with the words “Lets go out and hunt boys.”

All that I write is my perception, thoughts and experience. Birger remains to be highly ambiguous and contradictory in my mind, but whatever the case, he was my father. It is what it is. I am his son, his offspring. I have his blood flowing in my veins. His blood is my inheritance.

What I will say today is arguably ambiguous, double-sided and perhaps to some extent contradictory, but the fact remains, he was my father, my idol and my hero.

He was also paradoxical, double-sided and subtle, which I’ve noticed through my life, some of it being what I’ve heard about him. Too many times I have thought, that others talk of his actions but I had never witnessed, heard or noticed. Sometimes I found it difficult to agree with the positive reviews and in many cases amazing words I heard about him because I never got to see this side of him.

He was the patriarch, but still with a desire to listen and absorb new ideas.

… and was always straight up as a pine, but still fragile as a crystal glass.

“Lift your feet boy” he’d tell me when he noticed that I had a lazy walk.

He found it hard to communicate at home though, as he wasn’t sweet and cuddly with his words. Not like mom.

“Now we do not talk more about it,” he’d add.  Hitting his fist on the table and I knew that the topic wasn’t open for discussion. He had spoken!

At the same time, he inspired, uplifted and was a vessel of God’s redeeming grace.

He was from nothing but was chosen by God, he looked at himself like a worm.

Bilder Birger pigg

What I now try to find out is: is it genetics or environment that shapes a person? Or is it inherited? Regardless, perhaps it is not surprising that he became who he was and I, the person that I am: another one who is nothing. Another worm.

We had our discussions, sometimes fueled with anger and sometimes full of laughs, but always rewarding. Sometimes I had to give in, sometimes he did, although I must say, could take some time. The journey to the country side is such a subject as well as an occasion to remember.

Another time, a car was involved, a green Skoda, a green that struck the eye with its richly adorned body that had red undertones, studded tires and manual transmission. He asked me to buy the car and I said I would. However he was sick. “You didn’t trick me now, did you?”, was the final word on the day of that discussion. Dad, I tricked you, but with sensitivity, sorry.

Ung Birger

He was one of God’s best sellers, I have recently understood and embraced that. He got people to listen, he took the time to lend his ear and he saw their needs and gave them a solution. This, I realized, I also inherited as it’s evident in to my occupation.

As a small child, we were assigned certain roles, and one of them was that I would become a priest like my father while Stefan would be the philosopher. That said, he also wanted me to apply to Johannelund, (theological institute) and I did so, 3 times but got a NO on all three. He supported my endeavors and he probably saw what Johannelund did not see me being a priest. He understood my answer to questions about any church affiliations: “I have 350 hairdressers who I visit every 6 weeks. They are my church.”  Despite this being my response, he was very proud to stand behind me, even when the principal of the school came by.

Some other events:

  • When he found out that I was a smoker: “I do not like that we smoke.”
  • When we went by car and I fell asleep in his lap, 5 years old, and the scent of his crouch area within reach.
  • How he was when he was preparing, filled their preparatory papers from corner to corner, with minimum spacing. He also wrote out on the margins if possible.
  • That he had almost always a little chocolate in the office.
  • He always had the radio on when I came down to breakfast (which always included porridge)
  • When we picked berries after the first frost came and the first snow had subsided. We’d just do it.
  • “Don’t you see the blueberries?” “They’re right in front of you, HERE!” Then it turned out that I was color blind, or color deranged as it stood on the statement I took home from school.
  • “HOLD THE BOTTLE!” (Another way of saying SHUT UP) Dad responded with that when we were a little too loud in the backseat one Sunday on his way to church in Borås or Alingsås, and I replied that I did not have a bottle to hold. He struggled to not smile.
  • When he helped me in the warehouse where I worked in Linköping. He came down and “became” a warehouse worker, packed and folded cartons.
  • His big and molded hands that gently stroked on the armchair frame. Eventually my mother had to make crochet overlay.
  • The engagement he had when he looked at the Olympics in boxing or wrestling, and was just as tired as the competitors, because he became one with the game and played the game.
  • When he quietly told me that he had Alzheimer’s, at Helen’s wedding and did not want to make a speech risking making a fool of himself or to forget words and that would be too obvious.
  • How he built the garage for our “big brother” Ruben and gave him food and shelter and supported him when he was a boy to a young man who would now (40 years later) become a successor doctor who owns his own village in Tanzania.

His drive was great, his will was indomitable, and his spirit was endless. In another time, with a different job and a different situation, he had been called an entrepreneur, which he was, in the truest sense. I firmly believe that he was a person who would been a huge success in the business world, just with his will, passion and commitment to what he was getting into. But no, he chose God, or rather, he was elected, he the one that was nothing.

He had a calling, a vocation he shared with my mother, my mother who was my safe embrace. My mother, who stood by him, supported him and followed him in all his travels, both external and internal. His calling, or their calling, was so big and so deep, so true that nothing would stand in the way of it, no, no. It also had its consequences, but whether he was firm in his belief and the conviction was faithful. Hats off to that father.

“Dad, you did not take no for an answer. You bumped your forehead bloody. You found solutions for evangelists and the employees you had around you. You put weeks in the bush to reach out to the people. You took yourself into the Maasai land, even though it was said to be impossible.

You spoke quietly and rarely at home, but preached large and vivid outside. Although you sometimes, most of the time, found it difficult to get to the point, to tie it in together. Maybe as hard as I find it here today.

In my memory, I’ve gotten myself told that your long and sometimes endless sermons of an impatient and restless toddler as myself got me at one point to go up to you in the pulpit, close the Bible and say, “Amen.” You smiled and took me up in your arms, and continued. It’s my turn to say amen, I have slammed Your Bible for the last time father, my hero, my idol, the one that was nothing, the one chosen by God. You’re home now, with him, who chose you for you not because you saw yourself as a worm or as nothing, but because you were Birger.

I live by the adage that there are only two must-haves in life, you must die, which you have now done after long struggle and many rounds in the hospital (which I wish I swapped with you) and you have to choose, which you did. Sometimes choices had consequences you didn’t expect, but you had the courage to choose and above all the strength to carry it out.

I also work at finding out what needs to be done differently to make the difference/development, and with all the required clarity you made a difference, in both large and small. You found the difference that made the difference.

“Development requires change” is another motto I adamantly believe in and look back at your life as you created the development through the right change. If we list all the changes you made, it would be a long list, and since I’m soon about to say Amen we will take it another time, but you did it and with it came the development.

We have all the resources in us. You saw it in others, the list is long. Sorry to say you didn’t see it enough in yourself.

Sometimes I do things I hate to get what I love and when in my little world, I look back on your journey through life, I see a lot that I think you hated to do, to get what you loved. Right now I’m doing something that I hate; saying goodbye to you dad, to maybe get something I love, whatever that may be I still don’t know.

Most important of all is to have a goal in life, which you also really had. I look back at how your life was and I realize that I’ve rarely seen such a goal-oriented person like you. From the time you skied between villages in northern Sweden, to driving between the villages of Southern synod in Tanzania to build a house with room for all your kids. You set targets and achieved them, something that I am grateful I learnt and inherited from you.

You were a clever man who became wise over the years and with age. This too, we discussed in length. When do you become clever and when do you become wise? I also hope it can be inherited. I miss you more than you may know.  I hope I have made and will continue to make you proud, because I am and was proud of you, not always, but basically, you were and will always be my idol, my great hero and my role model. You were Birger, was my father and a grandfather. Not you as a worm, but you as larva, which eventually became a beautiful, amazing and spectacular butterfly! Goodbye dad. I love you.


Birger på Sjukhuset 179938_10150945263954844_44561288_n 306963_10150945263569844_1390458332_nDet har nu gått 3 år sen min far lämnade jordelivet. Jag vill på detta sätt minnas honom och hedra honom på mitt sätt. Detta tillägnar jag Dig. Jag vet att Du alltid ser efter mig, var Du nu än är eftersom jag befinner mig i landet Du älskade. Tanzania.


Birger Axelsson.

Så, vad finns där att säga om min far?

Många har sett honom som en person, jag såg honom som en annan, en mer komplex person.

Jag har valt att här ge Er min bild – min allra högst egna och personliga bild – av honom,

hur jag sett honom och hur jag upplevt honom i mitt liv, och till viss del fortfarande upplever honom, hur han påverkar mig idag.

Det som intet var valde Gud.

Jag ser mig själv som en mask.

Min far, min idol och min förebild i många år hade den uppfattningen om sig själv.

Min pappa, min hjälte och mitt rättesnöre under min uppväxt – han såg sig så:

”Det som inte var, valde Gud och jag ser mig själv som en mask”. Hur blev det så? Arv eller miljö? Men faktum kvarstår, så sa han och så såg han på sig själv.

Sen gick han ut för att förbereda sig, och som han förberedde sig. Ensam på sitt kontor, med sina tankar, sittandes vid skrivbordet, tittandes ut över gräsmattan med skrivmaskinen framför sig. Han var en mästare i att förbereda sig. Redan här har han påverkat mig, ”att misslyckas i sina förberedelser är att förbereda ett misslyckande”

”Var tysta barn, pappa förbereder sig.” Mors stämma genljöd huset, och vi barn blev tysta, ett tag i alla fall.


Ja vi barn ja.

Vi har som barn var sin roll i familjen: Marie har varit den som stått mamma och pappa närmast här i Umeå, Stefan har alltid funnit tid att besöka dem när han haft resor hit, Helen sjunger med sin ljuva röst så att ljudvågorna troligtvis och förhoppningsvis når upp till änglarna där han nu sitter, och jag har min något obeskrivbara roll, där jag här på mitt sätt skall framföra mina tankar, mina minnen och mina reflektioner. Det kan vara så att mina minnen inte är helt historiskt korrekta om Ni frågar andra, men det är mina och jag får i så fall skylla på vad som väntar i arv, Alzheimer. Eller är det miljön?

Ni kommer att märka, med all tydlighet att trots min förberedelse, så blir detta en rörig minnesbild jag ger Er av Birger, min far och min hjälte. Som sagt, att misslyckas i sina förberedelser är att förbereda ett misslyckande, så jag har förberett mig, i min fars anda, på det allra bästa sätt jag kan. Hans arv går vidare, eller är det miljön?

Den man älskar agar man, ett barn av sin tid, och idag får jag se det som om han älskade mig otroligt mycket, han visade det bara på ett ovanligt sätt. ”Du är fin Du”, var så långt han kunde sträcka sig.

När han sen visade det så kunde det också förvåna, jag kommer ihåg när han kom och väckte mig och Stefan klockan 3 en morgon med orden ”Nu ska vi ut och jaga pojkar.”

Som Ni ser och hör är min bild och min uppfattning och hur jag sett Birger synnerligen dubbelbottnat och motstridigt, men hur det än är så var han min far och hur det än är så är jag hans son, hans avkomma; hans blod flyter i mina vener och artärer.

Det har vid handen visat sig att även detta dubbelbottnade och motstridiga har gått vidare som arv. Jag har märkt det tydligt på mig själv. Igen, är det miljön?

Det jag ska säga idag är utan tvekan tvetydigt, dubbelsidigt och kanske i viss mån motsägelsefullt, kanske lika dubbelbottnade som de tavlor vi har stående här. Trygghet, nåd och välsignelsen. Min tolkning på hur det kan se ut för mig, och som jag förstått på Birger också såg ut för honom. Han tyckte dock mest om händerna, den lite mörka, han valde den före de andra. Varför? Dubbelbottnat och motstridigt. Tvetydigt och motsägelsefullt.

Likaså korset i begravningsannonsen. Motstridigt och kanske dubbelbottnat. Ett kors och samtidigt en ”fjäril”?

Men han var min far, min stora idol och min hjälte.

Paradoxal och dubbelsidig, samtidigt underfundig och eftertänksam, jag har märkt det genom mitt liv och genom det jag har hört om honom.

Många gånger har jag tänkt, att det andra sagt har jag aldrig sett, aldrig upplevt och aldrig märkt. Ibland har jag till och med haft svårt att instämma med de positiva omdömen och i många fall fantastiska ord jag hört om honom, för där och då, fick och, kanske mest, kunde jag aldrig se dem.

Han var ett barn av sin tid, men ändå i framkant i sin strävan.

Han var patriark, men ändå med en lust att lyssna och öppen för att ta till sig nya tankar.

Han var alltid rak i ryggen som en fura – men ändå skör och ömtålig som ett kristallglas.

Han var stark, men samtidigt svag.

Arv eller miljö? Trygghet och nåd!

”Lyft på fötterna pojk”. Han ogillade att man släpade skorna i backen. Han lärde mig att putsa skor och ta hand om dem. Tack vare det har jag skor som är 20 år. Läderbindsula, skoputsning, och skoblock. Gummisula och sula om skorna om det går, det går bara med skinn så att Ni vet, och skorna håller en evighet.

Han hade svårt att kommunicera hemma: ”nu talar vi inte mer om den saken” utbrast han och slog näven i bordet. Samtidigt var han en talare och en inspiratör av Guds nåde i prediktstolen eller ”ute”, utanför hemmet i offentligheten.

Han, den som intet var. Han som såg sig som en mask.

Han, han som intet var och blev vald av Gud, trots att eller för att han såg sig som en mask.

Bilder Birger pigg

Frågan hänger för mig kvar – är det arv eller miljö som formar en människa?

Går det i arv, eller är det miljö? Oavsett, kanske det inte är så konstigt att han blev som han blev och att jag blev som jag är, en som intet heller är, blott en annan mask.

Vi hade våra diskussioner, ibland heta och ibland fulla av skratt, men alltid givande. Ibland fick jag ge med mig, ibland han, även om det kunde ta tid.

Den sista gällde ett bilköp, en Skoda, en grön som slog i rött, med dubbdäck och manuell växellåda. ”Du luras väl inte nu?” var sista ordet den dagen i den diskussionen.

Ung Birger

Pappa, jag lurades, men med en mening, förlåt??

Resan i inlandet är ett annat sådant ämne och tillfälle.

(”HISTORIEN” i korthet: Resan i inlandet med mitt indragna körkort, möten och med slutdiskussionen hemma i köket. Liknelsen och likheten med resandet, säljandet. Det som gick i arv eller var det miljön, och att vi med största sannolikhet båda hade en chef, men inte lika hårda i att följa budgeten med uppfyllda kvoter i antal sålda flaskor schampo eller räddade förtappade själar. )

Han var en av Guds bästa säljare, det har jag på senare tid förstått och tagit till mig. Han var genuint intresserad. Han fick människor att lyssna, han tog sig tid och han lånade sitt öra. Han frågade och vågade ställa frågor. Han brydde sig och han såg människors behov och gav dem en möjlig lösning.

Har detta också gått i arv? med tanke på min inriktning.

För när jag på mitt sätt predikar, missionerar och föreläser kommer han upp varje gång som ett exempel på säljare som yrke och vad som är skillnaden eller likheten mellan att sälja en vara, en tjänst, eller en tro. För mig finns det nämligen ingen skillnad.

Som barn hade vi redan där vissa givna roller, och en av dem var att jag skulle bli präst, och Stefan var filosofen, som de facto blev präst. Med det sagt så ville han också att jag skulle söka in till Johannelund, vilket jag gjorde, 3 gånger till och med. Fick nej alla gånger, men han stöttade mig och han såg nog vad Johannelund inte såg, han förstod mitt svar på frågan som jag fick där, om jag hade någon församlingstillhörighet svarade: ”Jag har 350 frisörer som jag besöker var 6 vecka. De är min församling.” Men det kanske fanns en tanke med det också. Men han var stor att stolt stå bakom mig även när Rektorn, Agne Nordlander, för skolan kom förbi. Han såg, jag vill i alla fall tro att han såg, vad andra inte såg, att jag ärvt av honom det som krävs. Arv eller miljö?

Några andra händelser:

  • När han kom på mig att smygröka: ”Jag vill inte att vi röker.” Vi-formen är fantastisk.
  • När vi åkte bil och jag somnade i hans knä, och kunde känna hans närhet och doft.
  • Ytterligare ett minne av bilresor. Då han tog familjen på en roadtrip runt S verige, och vid varje omkörningsförsök, ”hjälpte” till genom att dra sig fram i ratten med de typiska ansiktsminerna.
  • Hur han när han förberedde sig, fyllde sina förberedelseskrifter från hörn till hörn, med minsta radavstånd på sin Facit. Han skrev även ute i de marginaler som om möjligt fanns. A5:or som han sedan satte in i svarta pärmar. Tejpade hålen.
  • Att han hade nästan alltid lite choklad på kontoret. Ibland schweizernöt ibland mörk choklad. Han gillade mörk choklad bättre.
  • Transitorradion var alltid på när jag kom ner till frukosten som bestod av gröt. P1 på radion och gröten puttrade. Serverad med hemkokt lingonsylt.
  • När vi plockade lingon efter det att första frosten kommit och det första snötäcket hade lagt sig. Bit ihop bara. Fingrarna lika blå som läpparna.
  • ”Ser Du inte blåbären?” ”De är ju rakt framför Dig, HÄR!” Sen visade det sig att jag var färgblind, eller färgsinnesrubbad som det stod på utlåtandet jag fick hem från skolan. Blått och grönt, ”same shit but different”.
  • ”HÅLL FLASKAN!” Pappa reagerade på att vi var lite väl högljudda i baksätet en söndag på väg till kyrkan i Borås eller Alingsås, och jag svarade att jag inte hade någon flaska att hålla i. Han hade svårt att hålla sig då.
  • När han hjälpte mig på lagret i Linköping. Han kom ner och var lagerarbetare, packade och vek kartonger.
  • Hans stora och fåriga händer som sakta strök fåtöljens karm, så pass att mamma fick virka överdrag.
  • Inlevelsen när han tittade på OS i boxning eller brottning, och var minst lika slut som de som tävlade för att han följde med i matchen och slog och duckade.
  • När han stilla berättade att han fått Alzheimer, på Helens bröllop och inte ville hålla tal för risken att göra bort sig eller att glömma skulle bli för uppenbar.
  • När vi bröt arm på Infektionskliniken, hans styrka fanns där och jag blev tagen på sängen. Han var stark, och han log. Han sa inte mycket, men han hörde oss, han var där.
  • Hur han byggde om garaget till vår ”storebror” Ruben i Ilula och gav honom mat och husrum och stöd att växa som pojke till ung man och till att studera och till slut bli en framgångsrik läkare i sin by.
  • Det finns mer, men jag stannar här…

Hans driv var stort, hans vilja var okuvlig och hans anda var ändlös. I en annan tid, med ett annat jobb och en annan situation hade han blivit kallad entreprenör, vilket han var, i ordets rätta mening. Jag tror bestämt att han blivit en person som hade rönt stor framgång inom affärsvärlden, just med sin vilja, passion och engagemang på det han gav sig in på. Men nu valde han Gud framför Mammon, eller rättare sagt, han blev vald, han som intet var.

Du hade ett kall, ett kall Du delade med Inez, Din fru och maka, Din själsfrände, min mor, icke att förglömma min mor, min mamma min trygga famn. Min mor som stod bakom Dig, kanske förvånad som de flesta kvinnor gör bakom sina män, som stöttade Dig och följde Dig på alla Dina resor, både yttre som inre. Ditt kall, eller rättare sagt Ert kall, var så stort och så djupt, så genuint att inget fick stå i vägen för det, inget, ingen eller något, någon. Det fick också sina konsekvenser, sina följder, men oavsett så var Du och Ni, den tron och den övertygelsen trogen.

Hatten av för det pappa. Du tog inte ett nej för ett svar. Du stötte Din panna blodig. Du fann lösningar för evangelisterna och de medarbetare Du hade runt Dig. Du la veckor i bushen för att nå ut till folket. Du tog Dig in till massajerna, det som var sagt omöjligt.

Du talade tyst och smått hemma, men predikade stort och målande ute. Trots att Du ibland, för det mesta, hade svårt att komma till punkt, knyta ihop säcken. Kanske som jag här idag.

I mitt minne så har jag fått mig återberättat att Dina långa och ibland ändlösa predikningar för en otålig och rastlös parvel som jag fick mig att vid ett tillfälle gå upp till Dig i predikstolen, stänga bibeln och säga ”Amen”. Du log och tog upp mig i famnen, och fortsatte. Det är idag min tur att säga amen, jag har slagit igen Din bibel för sista gången far, min hjälte min idol, Du som inte var och blev vald av Gud, Du som såg Dig som en mask. Du är hemma nu, hos honom, som valde Dig för att Du var Du – inte för att Du var mask eller för att Du intet var – utan för att Du var Birger, en speciellt utvald, som kunde föra hans budskap vidare och djupare. Du är hemma i tryggheten, hemma i nåden. (Det är en nåd att stilla och ödmjukt emottaga Herrens nådegåvor.)

Jag lever efter devisen att det finns bara 2 måsten i livet, Du måste dö, vilket Du nu har gjort efter lång kamp och många ronder,(tanken slår mig om… men nej, det går ju inte…) och Du måste välja, vilket Du också gjorde. Ibland kanske valen fick konsekvenser Du inte räknat med, men Du hade modet att välja och framförallt styrkan att genomföra det.

Jag jobbar också efter att finna skillnaden som gör skillnaden, och med all önskad tydlighet både fann som gjorde Du skillnad, i både stort som smått. Du fann skillnaden som gjorde skillnaden.

Utveckling kräver förändring är en annan devis jag benhårt tror på, och ser man tillbaka på Ditt liv så skapade Du utveckling genom just förändring. Skulle vi lista alla förändringar Du genomfört blev det en lång lista, och eftersom jag snart ska säga Amen så tar vi det en annan gång, men Du gjorde det och med det följde utveckling.

Vi har alla resurserna i oss. Du såg dem hos andra, den listan kan göras lång. Tyvärr såg Du dem inte tillräckligt mycket hos Dig själv.

Ibland får jag göra sådant jag hatar för att få det jag älskar, och när jag i min lilla värld ser tillbaka på Din resa genom livet så ser jag mycket som jag tror även Du hatat att göra men ändå gjort enbart och alltid för att få det Du älskade. Just idag gör jag vad jag hatar, tar farväl av Dig pappa, för att kanske få något jag älskar, vad det nu än kan vara.

Viktigast av allt är att ha ett mål i livet, – vilket Du också verkligen hade.

Tittar jag tillbaka på hur Ditt liv sett ut så har jag sällan sett en så målinriktad person som Du.

Från det att Du skidade mellan byarna i Norrbotten, till att bila mellan byarna i Södra synoden i Tanzania, till att bygga ett lösvirkeshus med plats för alla Dina barnungar.

Den målstyrningen/målmedvetenheten hoppas jag också gått i arv. Jag vill tro det.

Du var en klok man som blev vis med åren och med åldern.

Även detta diskuterade vi hett och djupt. När blir man klok och när blir man vis?

Jag hoppas också visdomen kan gå i arv.

De gånger jag samtalar med mina barn så säger vi ibland att ”det är Tanzborn-drag”, vilket innebär ett Axelsson drag. En hel del av vad Du var har gått vidare, det kan jag lova, och understryka när jag ser på mina barn, Dina barnbarn. Arv eller miljö, frågan kvarstår?

Arv eller miljö. Trygghet eller nåd. Eller allt på en gång.


Jag saknar Dig mer än Du tror och jag hoppas jag gjort och fortsättningsvis kan göra Dig stolt,

för jag är och var stolt över Dig, kanske inte alltid, men i grunden,

Du min idol, min stora hjälte och min förebild, mitt rättesnöre – inte Du som intet var – utan Du som var!

Var Birger, var pappa och var farfar.

Inte du som var mask – utan Du som först var larv och som med tiden blev en vacker, fantastisk, mångfacetterad och spektakulär fjäril!



Birger på Sjukhuset179938_10150945263954844_44561288_n