Time, respect, promises, hopes and setbacks.

I have as all of us gone through challenges, to say the least and what I have realized is that what I want and think is not always consistent with what other peoples believe and desire.

In other words, what I perceive as one thing is not always perceived as such by the other party. To explain this, see below:

Time. It’s perishable and when once lost, will never be recovered, never! That said, I have experienced that time is not always perceived equally by all. At 09.00 for me is something different to the other persons. “Let’s have our meeting at 9:00.” I’ll be there at eight fifty-five and the person I’m meeting will, at best, be there a quarter past. In some cases it may take up to 45 minutes, if the person at all, decides to show up. “I’ll call you after I’ve had my coffee, give me an hour.” The person in question calls you two days later. I find it hard to understand and realize how time is perceived especially when people are struggling to keep time. Isn’t one hour equivalent to 60 minutes? Isn’t Thursday the day after Wednesday which is the day after Tuesday? For me trust, is linked to what they say and if you say 09.00 or an hour, this is for me to be there then or reconnect at one time. How hard can it be? One rule I have is that if I say that I’ll be there at a certain time, or respond within a certain time, I always play a little more safe than necessary. I am well ahead at 09.00 and I’ll let you know before the hour has struck to announce that I cannot come at 9:00 or can come back with an answer in an hour. How hard can it be keeping track of time? Again I ask.

  • Respect. This I pair with the above mentioned. To behave carelessly concerning other people’s time, is extremely disrespectful. How I manage my time is one thing, as long as I do not have with to involve others. Respect for others and their environment is of gain, thinking more about oneself and one’s own ego isn’t. The same also applies when it comes to responding to emails or missed calls. To avoid answering, or not to call back when you see who and where it comes from, is also disrespectful. How hard can it be to respect others for what they are and what they do? Respect others in the same way that you want to be respected.
  • Promises. Do not promise more than you can hold, otherwise you will continue to lose the pre-existing trust and respect. To promise anyone anything is fine, however, not being able to keep the promise is disrespectful especially without an explanation. If you are not sure of the facts, you should not promise anything. But as with time and respect, sometimes this is also handled carelessly, that if you fail to fulfil what you promised, usually you tend to defend yourself, saying it’s not so bad because “maybe” you at least tried. What has led me to the word try, a word that I feel so bad about is because many people use it. “I’ll try to be there at nine.” Or “I will try to contact XX.” You either do it or you don’t. Everything else is chatter. The answer to the question “Could you pick up the pen on the floor?” is not “I will try.” Either you pick up your pen or you don’t. To use the word try is for me to escape a task. “I tried, anyway.” When you promise something, use the sentence “I will…..” It’s more affirmative.
  • Hopes. After l have been promised something, taken my time to focus on the task at hand with the utmost respect for my work-peers or clients, I have expectations. With expectations, I will be hopeful and kick start the planning process. Because I had been promised that before a certain day, let’s say Friday, I would receive feedback, I can now take the next step. I am filled with anticipation, with lots of hope in what I have been promised and I look to the future with confidence: Expectations based on the representations of others. It is quite hard to have hopes based on promises made by others.
  • Setbacks. “There is a lot going on right now. So let’s take it on a bit later.” “I had other things I had to attend to.” “There was not enough time.” I can go on with explanations and excuses of why the time promised was not sustained, or to the promised project/work which was so crucial for the other party was not completed. All these are setbacks probably manifested by my own or another person’s expectations or hopes, but based on what was promised. Why does this have to happen?There is a certain undertone of bitterness and personal anger in this piece mainly because it’s a personal reflection. I do stand by them. However, I never cease to be amazed by the carelessness and downright amateurish behaviour I have encountered in the spring of promises, respect and time, that others represent. How hard can it be?Of course, a certain self-criticism arises, because I have made many of the above written mistakes, I realize that I should always practice what I preach and improve on the above topics. Since development requires change, we all need to embrace our mistakes and work harder at making respect (to yourself and others) a no-brainer.

If you may have gone through the above shortcomings courtesy of me, kindly accept my apology. I have learnt to do better with time, gaining a higher degree in wisdom and insight.

So I promise you here and now, I’ll start with myself! How hard can it be?

If you have gone through the above, feel free to leave a comment or simply mail me.

Until next time,



Tid, respekt, löften, förhoppningar och bakslag.

 Jag har som alla gått igenom vissa minst sagt iögonfallande utmaningar. Vad jag under denna tid framförallt insett att vad jag önskar och tror andra om, inte stämmer överens med vad de tror och önskar.

Med andra ord, vad jag uppfattar som en sak inte alltid uppfattas så av motparten. För att förklara detta lite närmare så tar jag det i punkt form:

  • Tid. Tid är färskvara och förlorad tid kommer aldrig tillbaka, aldrig! Som sagt, jag har upplevt att tid inte alltid uppfattas lika av alla. Klockan 09.00 för mig är något annat för motparten. ”Vi träffas klockan 09.00 så har vi ett möte.” Jag är där klockan fem minuter i nio och den jag ska möta kommer i bästa fall kvart över. I vissa fall kan det dröja upp till 45 minuter, om personen över huvud taget väljer att dyka upp. ”Jag ringer Dig efter jag har haft mitt fika, ge mig en timme.” Personen i fråga ringer upp två dagar senare. Jag har svårt att förstå och inse hur olika tid uppfattas och har svårt att hänga med i vad som menas med klockan 09.00 eller en timme. Är inte en timme 60 minuter? Är inte torsdag dagen efter onsdag där dagen före är tisdag? För mig är det så att förtroende hänger samman med vad man säger och om man säger klockan09.00 eller en timme så gäller det för mig att vara där då eller återkoppla vid given tidpunkt. Hur svårt kan det vara? En regel jag har är att om jag säger att jag ska vara där vid en viss tidpunkt, eller svara inom en viss tid, så tar jag alltid i lite mer än vad som är nödvändigt. Jag är i god tid innan klockan 09.00 och jag hör av mig innan timman har slagit för att meddela att jag inte kan komma klockan 09.00 eller kan återkomma med ett svar om en timme. HUR SVÅRT KAN DET VARA att hålla tiden?
  • Respekt. Detta kopplar jag ihop med ovanstående. Att förhålla sig slarvigt till tid och framförallt tiden med andra, tycker jag är synnerligen respektlöst. Hur jag hanterar tiden individuellt och tillsammans med mig själv är en sak, så länge jag inte har med andra att göra. Respekten för andra och sin omgivning är något som jag anser börjar urholkas och man tänker mer på sig själv och sitt eget ego. Detsamma gäller också till exempel att svara på mail eller missade telefonsamtal. Att undvika att svara eller att inte ringa tillbaka när man ser vem och var det kommer från tycker jag också är respektlöst. Hur svårt kan det vara att svara? Att respektera andra för vad de är och vad de gör har kommit i andra hand. Respektera andra på samma sätt som Du själv vill bli respekterad. Hur svårt kan det vara?
  • Löften. Lova inte mer än vad Du kan hålla, för annars så fortsätter Du att tappa det där förtroendet och respekten som började med tiden. Att lova någon någonting, är en sak, vilket är ok, men att inte kunna hålla löftet, vad det nu än må vara, är en helt annan sak. Är man inte säker på sin sak, ska man inte lova någonting. Men liksom tid och respekt, så hanteras detta slarvigt, min högst personliga åsikt, och om man inte klarar av att uppfylla vad man lovat så skyddar man sig med att, det ar ju inte så farligt eftersom man i alla fall försökt. Vilket nu ledde mig in på ordet försöka, ett ord jag bara tycker så illa om. ”Jag ska försöka komma till nio.” eller ”Jag ska försöka ta kontakt med XX.” Enligt mig så gör man det eller inte. Svaret på frågan ”Kan Du plocka upp pennan på golvet?” är inte ”Jag ska försöka.” Antingen så plockar man upp pennan eller så gör man det inte. Att använda ordet försöka är för mig att slippa undan en uppgift, ett alibi, om man nu inte klarar av den, ”Jag försökte i alla fall.” När Du lovar något, använd meningen ”Jag ska göra mitt bästa för att komma i tid”, eller vad det nu kan röra sig om. Upprepning är på sin plats, lova inte mer än Du kan hålla. Hur svårt kan det vara?
  • Förhoppningar. Så med att jag då blivit lovad en tid eller en viss återkoppling eller en viss ”leverans”, så infinner sig förväntningar, i alla fall för mig. Med förväntningarna kommer hoppet och med det börjar jag också räkna på det hela, planera och till viss del förbereda och strukturera upp det hela. För jag fick ju lovat att innan fredag skulle jag få svar och mötet jag hade fick en positiv respons så att vi nu kan ta nästa steg. Jag fylls av förväntan och förhoppning om vad jag blivit lovad och jag ser framtiden an med tillförsikt. Förhoppningar som grundar sig på utfästelser av andra. Så svårt kan det vara emellanåt.
  • Bakslag. ”Det är lite mycket just nu.” ”Vi får ta det lite senare.” ”Jag hade annat jag var tvungen att ta tag i.” ”Tiden räckte inte till.” Jag kan hålla på hur länge som helst med förklaringar och undanflykter till varför inte tiden som utlovats inte höll, eller till det utlovade samarbetet som var så nödvändigt för motparten inte fullföljdes. Bakslag bygger naturligtvis på mina egna personliga förväntningar och förhoppningar, men grundar sig i vad jag blivit lovad. Så svårt det kan vara ibland.

Det finns en viss underton av bitterhet och personlig ilska märker jag när jag läser igenom mina ord och meningar, men eftersom det är personliga reflektioner så står jag för dem, och jag upphör aldrig att förvånas hur slarvigt och rent ut sagt amatörmässigt uppförande jag har mött under åren. Hur svårt kan det vara?

Självklart infinner sig också en viss självkritik, eftersom jag själv gjort många av det ovan skrivna och inser att jag också måste ta till mig vad jag skriver och från och med nu bättra mig i många fall. Eftersom utveckling kräver förändring är något av vad jag förespråkar, så är det något jag gör allt jag kan för att bli bättre på. Så till alla Er där ute som har upplevt det jag har skrivit från mig personligen, så ber jag om ursäkt för detta, men jag visste inte bättre och med tiden så infinner sig med erfarenheten också en viss klokhet och insikt.

Så jag lovar Dig här och nu att jag ska börja med mig själv! Hur svårt kan det vara?